Jag vill ägna denna underbara låt till min pappa... Denna låt går rakt in i hjärtat när man har något att knyta till texten.

Det hon sjunger stämmer så skrämande in på det jag själv känner just nu i perioder...

Saknar dig älskade pappa...

Jag har nu valt att jag ska börja skriva lite om min pappa, hur vi upptäckte, resans gång till  diagnosen och resan från början till slut...

Allt bröjade hösten 2001... Jag kom hem till mamma och pappa för att dricka en kopp kaffe, vilket jag ofta gjorde. När vi satt där vid bordet så ser jag på pappa att han är gul i huden men även i ögon vitorna, frågar vad han har gjort och han säger inget...

Jag säger till mamma och pappa att detta får vi ta och kolla upp direkt, det behöver ju inte vara något farligt men det måste kollas. Jag kontaktar vårdcentralen och förklarar situationen men dom svarar med att dom har inga tider. Arg blev ju jag!!! Man är ju inte rödhårig för inget, hm. Jag sa till dom att detta är akut och det måste kollas nu direkt efter många om och men så fick jag en tid till pappa, efter att jag hotat med att komma ner och sätta mig med honom tills proverna blir tagna och sedan kommer jag att gå ut med detta i tidningen... hm.

Dom tog en massa blodprover på honom och man upptäckte att leverproverna var aldelles för höga men det kunde bero på att han gcik på smärtstillande då han hade brutit armbågen... Men dom ville inte chansa så han skickades vidare till UMAS...

Väl där, så tog dom ytterligare blod prover... Och väntan kändes som en evighet. Pappa blev inlagd på UMAS och dom beslutade sig för att göra en massa ultraljud och röntgen. Efter många om och men så hade dom hittat något som satt mellan gallgången och levern... Men dom var inte säkra på vad det var. Vid detta laget började det synas på far att det var något som inte stämde.

Vi fick besked på att far skulle flygas över till Danmark för att göra en röntgen där, tydligen så ligger dom lite längre fram i utväcklingen än vad vi gör... När han väl kom tillbaka, så blev vi alla kallade till ett möte. Tror att inerst inne så visste vi nog alla vad det gällde...

Denna dagen minns jag som om den vore igår, det kändes som om hela min värl rasade samman:( Det var den 15november 2001!!! Vi fick beskedet som skulle ändra hela vårat liv, tryggheten under våra fötter rasade samman!!! Pappa hade en tumör!!! Han hade cancer och han var inte äns 60år fyllda, vad var detta??? Läkaren sa att dom tyvärr inte kunde göra något för den satt så dumt att dom inte kom till den, den satt precis där gallgången och levern går ihop... Men läkaren såg ändå ljust på det hela, för tydligen så var detta en tumör som växte välldigt långsamt, alla jublade utan jag. Jag sa till min mor att han kommer bara att finnas med oss max 1år till... Mamma blev sur och sa att vi inte skulle måla fan på väggen utan göra det bästa av situationen...

Jag fungerar ju dock inte på det sättet...

Fortsättning följer i morgon...

Kram så länge

Kära pappa
Mitt hjärta gråter, saknar dig så... Det värker i mitt hjärta och min
själ. Det sägs att tiden läker alla sår men jag vet inte om jag vill hålla
med om det. Det har gått mer än 6år och än fäller jag tårar. Jag vill
ju inget annat än att ha dig tillbaka.

Kan jag inte bara få en dag till med dig, få känna din trygga famn och
höra dig säga att allt kommer att ordna sig...

Smärtan bränner och ärren vill inte läka... med tiden kanske saker och
ting blir lättare men i nu läget känns det inte så. Att höra lilla Julia
säga att hon saknar sin morfar, det gör så ont... Hon har ju inget
minne av dig, kanske därför hon saknar dig. Hon hör oss prata om
dig men hon vet ju inte vem du är mer än det hon hör från oss och
det hon ser på bilder...

Det känns så fruktansvärt orättvist, du hade ju många år kvar att leva
med oss... Jag vill inget anntat än att få känna din trygga famn och höra
din röst igen...

Älskade pappa, du kommer alltid att finnas med mig i mitt
hjärta och min själ...

Älskade pappa saknar dig så...

I torsdags förra veckan 15/1-09... Så trillade min mor när hon var ute med sin hund Bobo...

Jag hade jobbat natten när min älsta dotter, Elinor, ringer till mig och var helt förtvivlad för att min mamma hade trillat ute. Hon hade jätte ont i sin handled och trodde den var bruten. Förtvivlad som jag blev så tog jag bilen och körde dit. Vi åkte raka vägen till akuten och efter många timmar fick vi reda på att hon hade brutit handleden. Och inte nog med det, det var ju högra handleden också och hon som är höger hänt... Tänkte för mig själv att detta kommer ju att bli intressant, hur ska hon klara allt där hemma och hon som bor i hus, hm. Men det har faktiskt gått ganksa bra, vi hjälper henne med inköp och andra tunga saker men annars klarar hon sig bra.

Igår 20/1 var vi på återbesök på ortopeden för dom visste inte om hon var tvungen att bli opererad, för på akuten sa dom att det inte alls såg bra ut. Men det visade sig att hon slapp operera handleden, nu ska hon tillbaka om ca 4veckor och ta bort gipset.

Jag hoppas att allt kommer att gå bra, så att hon får komma tillbaka till sina tanter och gubbar på jobbet, skratt. Dom saknar henne sååå. Men ska hon fortasätta att hålla den takten som hon gör när hon är ute, så kommer det snart att sluta riktigt illa, hm.

Pratade med min moster i går kväll och då hade mamma berättat att hon höll på att sätta sig på ändan i går kväll igen, när hon var ute med Bobo!!! Min moster sa till henne att nu får du ju ta och dra ner på takten lite när du går och då hade min mor svarat: Ja men det var ju halt ute!!! Då är det väl ännu mer bud på att dra ner på takten när man är ute och går. Man behöver inte ha en raket i ändan när man är ute... suck

Hon jobbar natt inom äldreomsorgen och hon är omtyckt av dom gamla... Och mamma hon brinner för sitt jobb, det har hon alltid gjort efter 35år inom det mesta när det gäller vården.

Ja, jag är ganska pjoskig när det gäller min mamma, då jag bara har henne kvar i livet. Hon kan driva en till vansinne ibland men hon är dock min mamma i alla väder. Vi är tre syskon och jag är mellersta barnet och den ända som ställer upp och hjälper mamma. Stora syster bara jobbar och jobbar och väljer jobb och vänner före allt annat. Hon har sedan den dagen pappa gick bort, försvunnit från familjen...

För min del spelar det ingen roll, jag har bett henne fara åt helvete och där kan hon stanna... Vad hon har gjort kanske jag väljer att blogga om en annan dag, det får framtiden visa:) Men att hon inte kan finnas till för vår mor och inte ens höra av sig till henne för att fråga hur hon mår, gör mig pisse förbannad... Men det kommer surt tillbaka en vacker dag och då kan hon gå och må dåligt resten av sitt liv och jag kommer aldrig att finnas där för henne...

Nej, nu är det dags att göra sig ordning och ge hundarna mat och gå ut och promenera lite:)

Han det gott tills nästa gång

Kramizar

Har länge funderat på att skaffa mig en blogg till minne efter min far som lämnade oss november 2002 i cancer... Jag har aldrig kommit längra än att fundera men nu ska jag försöka komma igång med min blogg...

Min blogg kommer inte bara att handla om minnet efter min far men det kommer nog att vara en stor del. Det kan nog vara en stor hjälp i min sorg. Många har sagt till mig att det blir lättare för varje år som går, till viss del så kan jag hålla med men det är nog lite upp till var och en. Det tog mig mycket lång tid innan jag över huvud taget vill inse att han var borta och inte kommer tillbaka.

Jag fick tyvärr gå den hårda vägen för att värkligheten skulle hinna i kapp mig. För mig var den hårda vägen att jag gick i väggen hösten 2006... Det var en period som för mig var ett rent helvete... Har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Men idag är jag glad att det hände, för jag kan med handen på hjärtat säga att hade det inte hänt så hade jag inte suttit här idag och mina älskade barn hade inte haft sin mamma...

Jag kommer att skriva mer om detta ett tag fram över, jag gör det för att jag ska få insikt i hur jag haft det och hur jag lever och mår idag...

Tack för denna gången och på återseende

Kram Åsa