Idag var jag på möte på Kevins skola... det var skönt att själv få prata lite för det är ju som så att det tär inte bara på Kevin utan det tär på hela familjen när något är skit för barnen...

Läraren fick klart för sig idag att detta är deras sista chans, sedan är det jag som kommer att gå vidare med detta... Nu är det slut med att vara snäll, är trött på det. Jag fattar inte varför det ska vara så svårt för ungdomar att acceptera varandra som man är.

Kevin kom hem från skolan idag och vi pratade om hur dagen hade varit och vad dom hade gjort idag... Han sa att dom flesta i klassen undrade vad jag hade gjort där... och han hade svarat: skit ni i det!!! Hm, kanske inte det bästa svaret men jag förstår att han svarade så... Det hade annars varit en mycket lugn dag. Den lugnaste dagen på länge tyckte han, han sa att det kändes skönt, och det förstår ju jag också att han tycker... Nu ska vi kämpa för att han ska fortsätta känna lika dant varje dag, att han känner att han är lika mycket värd som alla andra människor är...

Han har lovat mig att vi ska pratas vid varje dag ang skolan, hur dagen har varit och sedan har han en kanon lärare som ställer upp för honom till 110%, vilket även det känns underbart...

Nej, får skriva vidare i morgon, har en natt kvar att jobba så man får väl se till och börja göra sig ordning inför färden till jobb*S*... Jag satt och lyssnade på musik på nätet häromdagen... Och jag hittade en låt som jag nog inte har hört på MINST 20år... Jag var inte gammal när jag lyssnade på den men många fina minnen har jag till den*S*

Idag fick jag hem en mycket förbannad son och jag lovar, han var arg som en bålgeting... Vet snart inte vad jag ska göra för att kunna hjälpa honom. Försöker hela tiden finnas för honom och i den mån det går, få honom att prata med mig men jag kan väl säga, det är inte det lättaste...

Det pågår fortfarande saker på hans skola som inte är ok. Att hela tiden bli kallad för en massa glåpord, morot, dampbarn, tomat och rödtopp... det är bara en del av det som han får stå ut med. Jag har vid flera tillfällen pratat med skolan, pratade med rektorn senast idag och även med Kevins lärare... Det som pågår på den andra skolan, där han har språkval, verkar det som om dom äntligen ska ta tag i. Lite sent men denna gången hoppas jag att dom verkligen tar tag i problemen...

Sedan är det bara hur vi ska kunna ta tag i problemen i hans egen skola, då det inte bara är i hans klass som dom håller på med honom... Han börjar vid detta laget visa så stark ilska, så jag vet inte hur länge till han kommer att "bita" ihop. Han är i vanliga fall inte våldsam av sig men så som läget är nu så kan jag inte garantera att han inte en dag ställer sig och smäller till någon... För hans bubbla börjar bli välldigt stor.

Har dock informerat hans lärare om detta idag, det är något jag måste göra, så att dom förhoppningsvis kan hjälpa honom... Jag känner just nu att jag inte når fram till honom och jag vet idags läget inte vad jag ska göra för att hjälpa honom... Jag blir så frustrerad och förbannad över allt detta... Jag skulle så gärna vilja klampa in i klassen och slå näven i bordet och få ungdomarna till att fatta vad det är dom håller på med... Men så fungerar det ju inte.

Ska ha fler samtal med skolan och se vart allt detta leder någon stanns... annars är det jag som får ta i med hård hanskarna... och jag backar inte!!!

Nej, nu är det dags och laga lite mat, ha två nätter kvar att jobba... hörs snart igen

Kramiz till er alla

Känner ni igen dessa låtar?? det är låtar på friends reklamfilmer på tv:n...

En lycklig saga som plötsligt försvinner,
ett hastigt farväl och tårar som rinner,
munnen skrattar och hjärtat gråter
han gick och kommer aldrig åter

Har så mycket som snurrar runt i mitt huvud just nu...

Tänker på min vänn som just nu kämpar för sitt liv, hoppas att han hittar sin livsgnista någon stanns så han orkar kämpa vidare. Utan kämpa glöd så kommer han inte att orka. Han ligger inne på umas just nu pga att han haft ont i sin mage och för att han var utorkat och undernärd... lille vänn, du har hela livet framför dig, du måste kämpa:(... Jag vet att du tycker att allt detta är orättvist och det kan jag hålla med om... Men snälla ge inte upp.

Han kan inte äta själv men jag tror på att han någon stanns kommer att finna sin styrka till att komma tillbaka, kommer tillbaka till sin familj och sina vänner, det bara måste han... Jag kan inte tro något annat, det gör ont i hjärta och själ:(

Hoppas att vi snart åter kan ses och ha trevligt ihop... Som vi haft så många gånger tidigare...

Kramiz så länge...

Jag har läst denna många gånger innan och jag tycker den är så fin... Så när jag såg den igen så ville jag bara lägga upp den på min blogg...

Jag fick ett sms från min son idag där han var måtligt förbannad och jag menar, han var bara såååå pisse förbannad.

Jag och Niclas är bägge rödhåriga och det resulterar i att våra barn också blir rödhåriga. Jag kan säga att det är inte lätt att vara rödhårig, speciellt inte i detta samhället, det var jobbigt när jag var liten men det är f_n så mycket värre nu. Vet inte hur många gånger som jag har haft samtal med lärarna och dom haft samtal med eleverna!!!

Han blir retad för morot och dom knuffar på honom och håller på med honom hela tiden... Det är inte så mycket på hans egna skola utan det är mest när dom går till högstadieskolan och ska ha språkval. Jag blir så jävla trött på detta. Funderar skarpt på att skicka in en anmälan, då dom inte gör något åt det just nu.

Jag är inte den som backar, jag kan ta hela högen och vända upp och ner på dom men det löser inga problem precis. Varför kan inte ungdomar acceptera att alla ser olika ut??? Ska det vara så jävla svårt, tydligen.

Men det är ju facktiskt upp till oss föräldrar att få våra ungdomar att inte hålla på med andra bara för att dom har en annan hårfärg. Men det verkar som om föräldrarna tar sånt här med en klackspark, det går över, dom är bara ungdomar!!! Dom komentarerna är jag så förbaskat trött på att höra, det är inte ok att hålla på såhär. Det är bara fakta att det går inte över, det är det som händer i skolan som sätter spår rästen av deras liv...

Och kom inte och säg att jag snackar skit, för jag vet vad jag pratar om!!! Men jag vände till att bli den tuffa i stället och jag kan väl säga att det var inte många som stod ivägen för mig när jag kom upp i högstadiet, då fick allt och alla för allt som jag hade gått igenom, även om det inte var i den klassen jag gick i då...

Idag som vuxen, vet jag bättre men jag kan väl med handen på hjärtat säga att jag är inte rödhårig för inget. Jag har ett attans humör och jag backar inte för mycket, jag har skällt ut en förälder på hennes jobb, för hon tog inte tag i sin son och gjorde det hon skulle och hon vägrade komma på möten med oss och skolan... Hennes son har hållt på med Kevin sedan förste klass och vi trodde att han skulle slippa honom när vi bytte skola, men så blev inte fallet!!! Och mitt hår ställde sig på ände när allt började igen...

Kompisar till Kevin tycker att Niclas ser bestämd ut och lite "hämsk" skratt... det är nog en av dom lugnaste männ jag vet, hihihi. Och sedan tycker dom att jag ser mesig ut!!! Men jag bryr mig inte men folk borde kanske omvärdera det dom tycker... dom känner inte mig eller Niclas*S*... Jag bryr mig inte om att dom kallar oss för morot osv men när dom håller på med mina barn, då går dom över gränsen...

Blir såååå attans förbannad och slutar det inte så är det jag som kommer göra något åt det... Och då går vi den hårda vägen. För nu är det nock!!!

Nej, nu ska jag ta hand om min sjuka dotter... suck, hon har maginflensa så denna lilla tjej kräker som attan... hm.

Ha det gott tills nästa gång

Kramiz

Älskar lejon och tigrar... Kanske därför man ha det humör och temperament som man har, skratt...

Nu är jag tillbaka till att vara konstant trött... Hade en sådan svacka för någon månad sedan också. Det innebär att jag är trött dygnet runt, jag är trött när jag går och lägger mig men jag är lika trött när jag vaknar... sedan spelar det ingen roll om jag har sovit 6timmar eller 15timmar, är ändå lika trött, suck. Jag kan sova dygnet runt, har varit  på vårdcentralen och tagit en massa blodprover med dom visade inget alls, suck.

Jag pratade med min läkare om att jag kanske skulle börja med någon vitamin och det gjorde jag, jag började med Berocca... Efter några veckor på dom så kände jag mig facktiskt mycket piggare, skönt tyckte jag. Men sedan helt plötsligt började min psoriasis blomma ännu mer, om det var pga dom eller inte det vet jag inte, men jag vågade inte chansa så jag slutade... Och det tog inte mer än någon vecka sedan var jag lika trött igen, suck. Så nu sitter jag här, trött, trött och åter trött:).

Pratade med min hudläkare när jag var där ang Beroccan och frågade henne om det är så att den kan påverka min psoriasis vegativt, hon hade aldrg varit med om det eller hört något om det så hon tyckte att jag skulle börja på dom igen och se vad som händer. Skulle det var som så att jag märker av att det påverkar min psoriasis negativt igen så ville hon att jag skulle berätta det för henne.

Så det blir att sätta gång och dricka vitaminerna igen, jag håller tummarna på att min psoriasis inte reagerar för jag kände mig ju mycket piggare när jag åt dom och jag orkade mycket mer:)... Så vad attan, vi provar och ser:)

Har sedan i fredags påbörjat min solning på hudkliniken igen, känns ganska skänt, ser redan efter två behandlingar att det faktiskt biter på det denna gången. Ska sola 3gånger i veckan i 8-10veckor och jag ska hålla det sten hårt, vill att det ska vända denna gången...

Nej nu ska jag dricka lite kaffe sedan ska jag köra bort till jobbet en sväng med lilla Engla... Vi ska bara hälsa på lite.

Ha det gott tills nästa gång...

Kramiz

Här kommer lite mer musik, bara älskar musik:)

Allt började med att jag gick till jobbet i lördags... Det är nog många som känner till den där konstiga magkänslan, den som säger till dig att något är fel eller har hänt/kommer hända. Jag hade den känslan när jag gick till jobbet i lördags och jag kan säga att den känslan var ganska kraftig, så kraftig brukar jag inte känna den. Jag hade pratat med mamma så jag visste att allt var bra där hemma. Jag bad Niclas kolla så att allt var bra med hans föräldrar och även där var allt ok... Jag kunde inte sätta fingret på min känsla och jag kunde inte släppa den. Känslan tärde på mig hela natten på jobbet och åter igen kollade jag med mamma så att allt var ok där hemma och det var det... Men fortfarande kunde jag inte släppa min känsla=(

Jag gick och lade mig att sova på söndag morgon när jag kom hem, fortfarande grubblande över min känsla, tänkte att det går väl över. Men när jag vaknade 16.30 fanns fortfarande känslan kvar, det var bara att konstatera att jag inte blev av med den. Tänkte att jag får väl reda på så småning om vad det är som har hänt eller kommer hända, att något var fel det var jag 100% säker på...

Klockan gick och jag gjorde mig ordning för att köra till jobbet i söndags kväll... Jag kände inte alls för att köra till jobb men jag var ju tvungen. Jag tänkte för mig själv och sa till Niclas att jag måste bara starta min msn innan jag kör till jobb och han sa till mig, är det lönt när du ska köra till jobb om 15min... Ja, det är något jag bara måste göra, fråga mig inte varför... Och jag startade upp min msn!! Vid det tillfället önskar jag att jag hade väntat med att göra det tills idag när jag är ledig men det fanns ju en mening med att jag startade upp den det förstod jag när jag såg medelandet från min väninna som jag har kännt sedan jag gick i 6:an och hon i 5:an...

Hon är sedan några år tillbaka, tillsammans med en kompis till mig och Niclas. Det medelandet som stod där fick mig till att hicka till, hennes kille är lika gammal som jag... alltså 34år gammal och blir om några veckor 35år!!! Det är inte rättvist att han ska behöva gå igenom det han gör, det är inte rättvist mot honom eller mot hans familj.

Han fick för snart 4veckor sedan reda på att han har cancer!!!! Jag hade inte möjlighet till att ringa min väninna i går men ringde henne i morse och pratade med henne... Han har cancer i magsäcken, det har inte spridit sig vidare och det hoppas jag att det inte gör heller. Han går nu på cellgifts behandling för det går inte att operera. Han har fått dom 2 första behandlingarna ut av 6st, Han ska få 6 behandlingar under 12veckor sedan ska det göras en ny röntgen och då får dom reda på hur det ser ut.

Kan inte fatta att detta händer, han är ju bara snart 35år... Jag är väl medveten om att det inte finns någon ålder på sjukdomar så som cancer men det känns så ovärkligt!!! Just nu känns det som om det är fler och fler som drabbas av cancer, eller det är bara som man känner för att dom som drabbas ligger en så nära hjärtat??

Jag kan säga att efter att jag fick medelandet på min msn så har min magkänska försvunnit... men jag hade hällre haft den än att låta den familjen gå igenom detta helvetet!!!

Nej, nu orkar jag inte skriva mer... Ska gå en runda med hundarna och rensa tankarna lite. Fortsätter att skriva en annan dag och berättar hur allt går, jag hoppas att allt löser sig=(

Ha det gott tills nästa gång....

Bamsekramar till er alla

Sänder en ängel att vaka över hela er familj, ni finns med oss i tankar och hjärta!!