Jag har många tankar som går runt i huvudet just nu. Jag förlorade min far i cancer den 8november 2002 och det har tagit tid att komma till insikt med att han inte kommer tillbaka.

Och för ett tag sedan fick jag reda på att en av mina vänner har cancer i magesäcken och även runt magsäcken... Jag vet att man i många av dessa fallen kan operera men fick reda på att det i detta fallet inte går:(

Vi har alla hållt våra tummar för att behandlingen ska gå vägen och han ska kunna komma tillbaka till sin familj och vänner... men någon stanns innerst inne har man nog hela tiden vetat att i hans fall kommer det nog inte bli så. Pratade med hans sambo i onsdags och då fick jag reda på att han var inlagd på sjukhuset igen:( Han låg då isolerad och fick endast ta mot sin familj, han ville inte heller ta mot någon annan...

Hans vita blodkroppar var på minus och han koldioxid värde var jätte dåliga. Kan inte fatta det, han är ju bara 35år gammal och ska ha hela livet framför sig, det är så orättvist. Det har blivit många tårar och hoppet om att han kommer komma tillbaka till oss har blivit minmalt... Han är svag, har inte styrka till något.

Men när jag pratade med min väninna i förrgår igen, så hade värdena på hans vita blodkroppar och koldioxiden, blivit lite bättre, så han hade fått slippa isoleringen. Dom hade varit ute en bra stund i fredags men han orkar inte gå, så han får sitta i rullstol... Lille vännen, varför ska allt drabba dig.

Vi har många roliga minnen tillsammans och jag kommer att bära med mig dom ömt. Jag har inte än talat om för Kevin hur dålig du verkligen är, vet inte hur jag ska släppa det till honom, han har haft så mycket själv och mår periodvis mycket dåligt... Du betydde så mycket för honom och han pratar ofta om hur roligt ni har haft det.

Jag har sagt att jag ska vänta med att berätta det, tills vi verkligen vet hur det ligger till, jag ber till gudarna att han ska kunna fixa och ta mot det. Han har förlorat så många som har legat varmt om hans hjärta, den ena smällen efter den andra, hur mycket ska han orka med??

Jag vet att man inte ska måla fan på väggen men som läget ser ut nu så vågar jag inte hoppas på att du kommer att stanna kvar hos oss, hur mycket jag än vill hoppas, det gör ont i hela min själ...

Tänker på din familj, vad ska det bli av dom?? Lilla Kristina, hur ska hon ta allt detta. Hon kanske idagens läge "förstår" att du kanske kommer komma till himlen, men hur kommer det att gå om det blir verklighet?? Vem ska fånga upp dom bägge?? Jag kommer att finnas som stötte pelare i den mån det går och kommer göra allt för att dom ska kunna ta sig igenom allt... Men inget kommer att bli detsamma utan dig... vill bara ta dig i min famn och säga att allt kommer att ordna sig, men så lätt är det inte.

Ni finns i mina tankar och hjärta, ni vet att vi alltid finns här för er, natt som dag mina vänner... Hoppas att vi snart ses igen.

Bamsekramar till er alla...

Sänder en liten ängel som vakar över er!!