Jag har suttit här en stund nu i kväll och funderat en hel del när det gäller livet, vad meningen med livet kan var när allt ska ryckas undan från en när man har så mycket kvar att ge?? Jag fick en kommentar i min blogg som jag tyckte stämde sååå kanon så jag vill lägga in den..

(Jag vet inte vem det var men någon sa till mig en gång att Gud väljer de han vill ta hem tidigare, De som är för goda för den här eländiga världen.)

Men varför ska det vara på det sättet?? Varför ska alla dom goda människor bara ryckas undan från oss, det finns andra som den vägen kan vandra, det kanske låter hemsk att säga så. Men denna kille har aldrig gjort något ont för att förtjäna detta... Han har alltid skött sitt eget och har alltid haft hjärtat på rätt plats. Det har även hans sambo, det finns inte en gnutta ont i den tjeje och hennes dotter.

Nu har vi några dagar framför oss som ska vänta på både det ena efter det andra, en massa prover och saker som ska göras. Vi alla håller våra tummar så gått det bara går och önskar er allt gott.

Jag hoppas att ni vet att vi finns här för er, dygnet runt... Ni finns alltid i våra tankar. Älskar er mina vänner.

Idag började dagen inte så där jätte bra, hm. Vaknade nog på fel sida, suck men det gick över ganska fort, fick i mig lite kaffe och en ciggaret sedan var det lugnt, :)

I går fick jag äntligen rycket till att ta tag i vår klädkammare och snacka om att jag slängde en massa som man har sparat på sig, skönt. Det blev 5st 25liters svarta säckar och lite annat brevid, det var skönt att se skiten försvinna idag när Niclas och Mikael körde iväg och slängde det...

Så nu är det fan så rent och snyggt i klädkammaren så nu fick vi äntligen in Kevins garderob där också...hihihi. Det är otroligt vad man sammlar på sig under alla åren. Vissa saker hade jag inte mage att slänga så det gå ner i kartonger så länge. Hittade bla en klänning som min pappa köpte till Julia när hon var jätte liten... När jag hittade den så knöt sig hela mitt hjärta, saknar honom så... Det blir inte mycket lättare när man har en av sina bättre vänner som ligger på sjukhuset...

Vet snart inte vilket ben jag ska stå på och mitt hjärt slits i tusen bitar, försöker hålla mig så syssel satt som möjligt för att inte grubbla så mycket hela tiden... men det är lättare sagt än gjort. Håller allt inom mig igen, vill inte att Kevin ska se det just nu, är inte redo själv att berätta det, det gör för ont.

Jag bara ber till gud att jag har styrkan att berätta det och att fånga upp honom... för det kommer att behövas. De känns som om någon rycker undan marken för mig mellan åt, jag vill inte gå igenom detta en gång till, vill inte förlora en av mina vänner. Det är ju meningen att vi ska skratta och åldras tillsammans och minnas allt roligt man gjort tillsammans. Varför ska detta hända just dig, vännen?? Det känns som en jävla mardröm, nyper någon mig så kanske jag vaknar... hm.

Nej, nu orkar jag inte blogga mer, ska ta hundarna och köra till hundrastgården och släppa dom lite...

Ha det gott tills nästa gång...

Kramiz