I torsdags förra veckan 15/1-09... Så trillade min mor när hon var ute med sin hund Bobo...

Jag hade jobbat natten när min älsta dotter, Elinor, ringer till mig och var helt förtvivlad för att min mamma hade trillat ute. Hon hade jätte ont i sin handled och trodde den var bruten. Förtvivlad som jag blev så tog jag bilen och körde dit. Vi åkte raka vägen till akuten och efter många timmar fick vi reda på att hon hade brutit handleden. Och inte nog med det, det var ju högra handleden också och hon som är höger hänt... Tänkte för mig själv att detta kommer ju att bli intressant, hur ska hon klara allt där hemma och hon som bor i hus, hm. Men det har faktiskt gått ganksa bra, vi hjälper henne med inköp och andra tunga saker men annars klarar hon sig bra.

Igår 20/1 var vi på återbesök på ortopeden för dom visste inte om hon var tvungen att bli opererad, för på akuten sa dom att det inte alls såg bra ut. Men det visade sig att hon slapp operera handleden, nu ska hon tillbaka om ca 4veckor och ta bort gipset.

Jag hoppas att allt kommer att gå bra, så att hon får komma tillbaka till sina tanter och gubbar på jobbet, skratt. Dom saknar henne sååå. Men ska hon fortasätta att hålla den takten som hon gör när hon är ute, så kommer det snart att sluta riktigt illa, hm.

Pratade med min moster i går kväll och då hade mamma berättat att hon höll på att sätta sig på ändan i går kväll igen, när hon var ute med Bobo!!! Min moster sa till henne att nu får du ju ta och dra ner på takten lite när du går och då hade min mor svarat: Ja men det var ju halt ute!!! Då är det väl ännu mer bud på att dra ner på takten när man är ute och går. Man behöver inte ha en raket i ändan när man är ute... suck

Hon jobbar natt inom äldreomsorgen och hon är omtyckt av dom gamla... Och mamma hon brinner för sitt jobb, det har hon alltid gjort efter 35år inom det mesta när det gäller vården.

Ja, jag är ganska pjoskig när det gäller min mamma, då jag bara har henne kvar i livet. Hon kan driva en till vansinne ibland men hon är dock min mamma i alla väder. Vi är tre syskon och jag är mellersta barnet och den ända som ställer upp och hjälper mamma. Stora syster bara jobbar och jobbar och väljer jobb och vänner före allt annat. Hon har sedan den dagen pappa gick bort, försvunnit från familjen...

För min del spelar det ingen roll, jag har bett henne fara åt helvete och där kan hon stanna... Vad hon har gjort kanske jag väljer att blogga om en annan dag, det får framtiden visa:) Men att hon inte kan finnas till för vår mor och inte ens höra av sig till henne för att fråga hur hon mår, gör mig pisse förbannad... Men det kommer surt tillbaka en vacker dag och då kan hon gå och må dåligt resten av sitt liv och jag kommer aldrig att finnas där för henne...

Nej, nu är det dags att göra sig ordning och ge hundarna mat och gå ut och promenera lite:)

Han det gott tills nästa gång

Kramizar

Har länge funderat på att skaffa mig en blogg till minne efter min far som lämnade oss november 2002 i cancer... Jag har aldrig kommit längra än att fundera men nu ska jag försöka komma igång med min blogg...

Min blogg kommer inte bara att handla om minnet efter min far men det kommer nog att vara en stor del. Det kan nog vara en stor hjälp i min sorg. Många har sagt till mig att det blir lättare för varje år som går, till viss del så kan jag hålla med men det är nog lite upp till var och en. Det tog mig mycket lång tid innan jag över huvud taget vill inse att han var borta och inte kommer tillbaka.

Jag fick tyvärr gå den hårda vägen för att värkligheten skulle hinna i kapp mig. För mig var den hårda vägen att jag gick i väggen hösten 2006... Det var en period som för mig var ett rent helvete... Har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Men idag är jag glad att det hände, för jag kan med handen på hjärtat säga att hade det inte hänt så hade jag inte suttit här idag och mina älskade barn hade inte haft sin mamma...

Jag kommer att skriva mer om detta ett tag fram över, jag gör det för att jag ska få insikt i hur jag haft det och hur jag lever och mår idag...

Tack för denna gången och på återseende

Kram Åsa