Idag är det sorgens dag...

Vår vänn, Miche som hade cancer, lämnade oss idag med stor sorg och saknad.

Det känns som om man går i en vakum bubbla som ska spricka när som helst, kan inte fatta att han är borta, att vi aldrig kommer att träffa honom igen...

Det har tagit hårt på oss alla, det har varit många tårar men samtidigt har vi försök minnas dom fina stunder som haft med honom... Speciellt den som vi hade med honom igår...

Vi var och besökte honom för första gången igår och Kevin var med... Det var härligt och se hur Miche sken upp när han såg Kevin, det var en av hans önskningar i går morse när jag pratade med honom, att han ville träffa Kevin och det fick han.

Det har tagit mycket hårt på Kevin och det har varit många tårar men jag är samtidigt glad över att Kevin fick ta ett sista farväl av honom.

Sedan pratade Niclas med honom igår kväll och Miche blev sååå glad över att Niclas ringde honom...

Men jag kan ändå inte fatta vad meningen med livet är, när man ska som 35år förlora livet!!! Jag vill bara ha honom tillbaka, kan fortfarande känna honom i mina armar efter kramen som jag gav honom när vi skulle köra där ifrån i går...

Älskade Miche, vi saknar dig så... det gör så ont, kan inte fatta att du inte finns med oss längre. Är det möjligtsvis så att det bara är en enda stor mardrömm... Vill inte att detta ska vara sant!!!

Vi kommer alltid att minnas dig, du finns i våra hjärtan och tankar nu och för alltid, vår älskade vänn...

Vi kommer att vårda alla minnen ömt och tätt intill hjärtat, för det är där du hör hemma nu, intill allas hjärtan. Vi älskar dig vännen...

Många varma kramar till er alla

Tillägnad en saknad och älskad vänn...

I onsdags fick vi beskedet... Vår kompis som för ett tag sedan fick reda på att han hade cancer i magsäcken och runt om, fick nu beskedet på att cellgifterna inte hade bitit på honom...

Det kändes som om någon ryckte undan marken under mina fötter, allt bara sjönk undan för mig. Kan inte fatt att det är sant, att detta kommer att hända. Jag har pratat med honom några gånger nu, man vet inte alltid vad man ska säga när man pratar med honom. Vi pratar om allt mellan himmel och jord men det känns så ovärkligt på något sätt.

Någon stanns innerst inne så visste vi väl redan svaret, men nu fick man det bekräftat. Vill inte förlora honom, vi har ju så mycket kvar att uppleva tillsammans och han har så mycket kvar att ge. Det har varit många sorgsna tårar, det känns som om allt inom mig trasas i sönder...

Jag önskar så att det fanns något jag kunde göra för hela familjen... Men som vi bägga sa vännen, vi gör det bästa av varje dag och vi finns här för er dygnet runt.

Han har sedan några dagar tillbaka legat på hospise, han fick ont i magen och han fick åka in för att tömma buken på vätska, igen. Dom hade pratat med läkaren igen och han trodde att han bara skulle klara sig några månader till, men han själv tror inte att han har mer än 1månad kvar!!!

Kan inte fatta att du kommer att försvinna från oss, att ditt liv är begränsat!!! Blir så arg, varför ska allt hända dom som är nära och kära till oss...??

Ni hade planer för framtiden och vem har rätten till att ta det ifrån er?? Känner mig så fruktansvärt frustrerad och förtvivlad... som jag sa till hans sambo, det finns väl andra som han där upp kan välja?? Inte för att jag önskar livet av folk men det känns som så fort det händer något possitivt för oss eller våra nära och kära, så ska han där uppe ha makten till att ta det ifrån oss.

Varför är det alltid dom som har en ren själ och ett hjärta av guld som ska tas ifrån oss?? Som jag och min vänns sambo sa, det känns som om man ska vara det elakaste eller hämskaste människa för att man ska får var kvar på denna jord:( Jag vill inte mer!!!

Vad har man att se fram mot... idagens läge vågar jag knappt vara glad över det som är possitivt, för det är alltid någon jävel som som sparkar undan benen på en.

Vi hoppas att vi kan få han dig kvar ett tag till vännen... Ni finns alltid i våra hjärtan och tankar. Saknar dig så.

Tack för allt som vi har upplevt tillsammans och hoppas att vi kan få fler fina minnen ihop.

Älskar dig vännen, du kommer för alltid att finnas med mig.

 Jag har suttit här en stund nu i kväll och funderat en hel del när det gäller livet, vad meningen med livet kan var när allt ska ryckas undan från en när man har så mycket kvar att ge?? Jag fick en kommentar i min blogg som jag tyckte stämde sååå kanon så jag vill lägga in den..

(Jag vet inte vem det var men någon sa till mig en gång att Gud väljer de han vill ta hem tidigare, De som är för goda för den här eländiga världen.)

Men varför ska det vara på det sättet?? Varför ska alla dom goda människor bara ryckas undan från oss, det finns andra som den vägen kan vandra, det kanske låter hemsk att säga så. Men denna kille har aldrig gjort något ont för att förtjäna detta... Han har alltid skött sitt eget och har alltid haft hjärtat på rätt plats. Det har även hans sambo, det finns inte en gnutta ont i den tjeje och hennes dotter.

Nu har vi några dagar framför oss som ska vänta på både det ena efter det andra, en massa prover och saker som ska göras. Vi alla håller våra tummar så gått det bara går och önskar er allt gott.

Jag hoppas att ni vet att vi finns här för er, dygnet runt... Ni finns alltid i våra tankar. Älskar er mina vänner.

Idag började dagen inte så där jätte bra, hm. Vaknade nog på fel sida, suck men det gick över ganska fort, fick i mig lite kaffe och en ciggaret sedan var det lugnt, :)

I går fick jag äntligen rycket till att ta tag i vår klädkammare och snacka om att jag slängde en massa som man har sparat på sig, skönt. Det blev 5st 25liters svarta säckar och lite annat brevid, det var skönt att se skiten försvinna idag när Niclas och Mikael körde iväg och slängde det...

Så nu är det fan så rent och snyggt i klädkammaren så nu fick vi äntligen in Kevins garderob där också...hihihi. Det är otroligt vad man sammlar på sig under alla åren. Vissa saker hade jag inte mage att slänga så det gå ner i kartonger så länge. Hittade bla en klänning som min pappa köpte till Julia när hon var jätte liten... När jag hittade den så knöt sig hela mitt hjärta, saknar honom så... Det blir inte mycket lättare när man har en av sina bättre vänner som ligger på sjukhuset...

Vet snart inte vilket ben jag ska stå på och mitt hjärt slits i tusen bitar, försöker hålla mig så syssel satt som möjligt för att inte grubbla så mycket hela tiden... men det är lättare sagt än gjort. Håller allt inom mig igen, vill inte att Kevin ska se det just nu, är inte redo själv att berätta det, det gör för ont.

Jag bara ber till gud att jag har styrkan att berätta det och att fånga upp honom... för det kommer att behövas. De känns som om någon rycker undan marken för mig mellan åt, jag vill inte gå igenom detta en gång till, vill inte förlora en av mina vänner. Det är ju meningen att vi ska skratta och åldras tillsammans och minnas allt roligt man gjort tillsammans. Varför ska detta hända just dig, vännen?? Det känns som en jävla mardröm, nyper någon mig så kanske jag vaknar... hm.

Nej, nu orkar jag inte blogga mer, ska ta hundarna och köra till hundrastgården och släppa dom lite...

Ha det gott tills nästa gång...

Kramiz

Jag har många tankar som går runt i huvudet just nu. Jag förlorade min far i cancer den 8november 2002 och det har tagit tid att komma till insikt med att han inte kommer tillbaka.

Och för ett tag sedan fick jag reda på att en av mina vänner har cancer i magesäcken och även runt magsäcken... Jag vet att man i många av dessa fallen kan operera men fick reda på att det i detta fallet inte går:(

Vi har alla hållt våra tummar för att behandlingen ska gå vägen och han ska kunna komma tillbaka till sin familj och vänner... men någon stanns innerst inne har man nog hela tiden vetat att i hans fall kommer det nog inte bli så. Pratade med hans sambo i onsdags och då fick jag reda på att han var inlagd på sjukhuset igen:( Han låg då isolerad och fick endast ta mot sin familj, han ville inte heller ta mot någon annan...

Hans vita blodkroppar var på minus och han koldioxid värde var jätte dåliga. Kan inte fatta det, han är ju bara 35år gammal och ska ha hela livet framför sig, det är så orättvist. Det har blivit många tårar och hoppet om att han kommer komma tillbaka till oss har blivit minmalt... Han är svag, har inte styrka till något.

Men när jag pratade med min väninna i förrgår igen, så hade värdena på hans vita blodkroppar och koldioxiden, blivit lite bättre, så han hade fått slippa isoleringen. Dom hade varit ute en bra stund i fredags men han orkar inte gå, så han får sitta i rullstol... Lille vännen, varför ska allt drabba dig.

Vi har många roliga minnen tillsammans och jag kommer att bära med mig dom ömt. Jag har inte än talat om för Kevin hur dålig du verkligen är, vet inte hur jag ska släppa det till honom, han har haft så mycket själv och mår periodvis mycket dåligt... Du betydde så mycket för honom och han pratar ofta om hur roligt ni har haft det.

Jag har sagt att jag ska vänta med att berätta det, tills vi verkligen vet hur det ligger till, jag ber till gudarna att han ska kunna fixa och ta mot det. Han har förlorat så många som har legat varmt om hans hjärta, den ena smällen efter den andra, hur mycket ska han orka med??

Jag vet att man inte ska måla fan på väggen men som läget ser ut nu så vågar jag inte hoppas på att du kommer att stanna kvar hos oss, hur mycket jag än vill hoppas, det gör ont i hela min själ...

Tänker på din familj, vad ska det bli av dom?? Lilla Kristina, hur ska hon ta allt detta. Hon kanske idagens läge "förstår" att du kanske kommer komma till himlen, men hur kommer det att gå om det blir verklighet?? Vem ska fånga upp dom bägge?? Jag kommer att finnas som stötte pelare i den mån det går och kommer göra allt för att dom ska kunna ta sig igenom allt... Men inget kommer att bli detsamma utan dig... vill bara ta dig i min famn och säga att allt kommer att ordna sig, men så lätt är det inte.

Ni finns i mina tankar och hjärta, ni vet att vi alltid finns här för er, natt som dag mina vänner... Hoppas att vi snart ses igen.

Bamsekramar till er alla...

Sänder en liten ängel som vakar över er!!

Man får passa på och njuta av det helt underbara vädret som vi har för tillfället... Och det kan jag väl säga att vi verkligen passade på att göra idag.

Pratade med Carola idag, uppfödaren till lilla Engla som vi har... Vi bestämde oss för att vi skulle träffas en liten stund. Först hade vi tänkt att vi skulle köra till havet men så blev det inte, då en av Carinas hanar har trampat på något och har en svullen tass, så han har fått en kur med antibiotica, stackars liten:(

Så i stället bestämde vi oss för att ta en liten träff i den stora hundrastgården som vi har här i Arlöv... Och roligt hade dom små liven:) Benen dom gick av bara den och Engla fick träffa sin "fästemann" igen, skratt. "Lilla" Jussi och Engla har funnit varandra helt och hållet, riktigt roligt att se dom tillsammans, skratt. Där Engla var där hittade vi Jussi och tvärt om... Men det är inte konstigt att hon har fastnat för honom, det är en riktigt stilig kille, hm.

Vi var där i nästan 1 timme och hundarna var totalt utslagna efter åt, men det varade bara i typ 15 min... sedan skulle dom lätt kunna ta en runda till, hm. Tänk om en annan hade haft den energin, då hade man nog fått gjort både det ena och det andra som man skulle ha behövt göra, skratt.

Vi ska ta fler sådana träffar, det är lika trevligt var gång man träffas. Carola är en tjej med fart och fläng, hel mysig att umgås med...

Annars har det inte hänt så mycket idag, förutom att jag har varit iväg och köpt en ny damsugare... den andra ville inte mer. Men jag kan väl inte klaga, den har hållt i nästan 7år, så den hade rätt att gå i pension, skratt.

Hoppas att vädret blir lika fint i morgon, då ska jag ta hundarna och köra till havet fram åt kvällen...

Nej, nu ska ungarna få sitt lördags godis sedan ska dom nanna kudden och jag ska sätta mig och titta på film, fråga mig inte vad, det är något som min lille bror Mikael har köpt, hm...

Ha det gott tills nästa gång...

Kramiz...

Idag blir vår mor 61år och har bara 4år kvar till pension!! Inte för att jag vet var alla åren tar vägen... det känns som om det var bara ett litet tag sedan som vi var små och bodde hemma.

Mamma har snart levt utan pappa i 7år och jag kan med handen på hjärtat säga att hon i dagens läge saknar pappa något så fruktansvärt, det märks på henne.

Vad vi ska hitta på till henne i födelsedags present kommer jag att berätta om lite längre fram, men jag kan väl säga som så att det kommer att bli en upplevelse som hon sent kommer att glömma, bara hoppas att hon kommer att tycka om det, skratt...

Hoppas du får en bra dag mamma.

Kramiz från oss alla...

Då har man äntligen gått av sitt nattpass... men denna gången blir det med en förkylning hängande över en, suck. Det flög på mig när jag satt på jobbet natten mellan tisd-onsd. Jag som har klarat mig så bra denna vintern, trodde jag skulle slippa skitet, hm.

Vad har annars hänt, det har varit en ganska lugn vecka. I måndags var jag och Kevin på samtal på den andra skolan som vi har sökt intill som Kevin kanske ska gå på i högstadiet. Hur det kommer att gå får vi se om några veckor, vi håller tummarna stenhårt att allt kommer att gå vägen, annars får vi se vad som kommer att hända...

På fredag ska jag och Lina gå på bio och jag kan ju säga att det var år och dar sedan jag var på bio sist, hm. Ska bli skönt att få koppla av lite från allt annat runt omkring en.

När det gäller jobbet...Det är många av dom gamla som är dålig just nu, har haft några som har gått bort och någon som ligger i slutskedet. Pratade med en kolega från det andra nattpasset i går kväll... då berättade hon att en av våra tanter hande gått bort ca 15min innan jag ringde... Hon hade suttit i sin rullstol och helt plötsligt så började hon andas kontstigt sedan var det slut. Det är så man önskar att alla gamla människor hade fått somna in, att det alltid kunde få gå så fort.

Så att dom slapp och ligga flera veckor som vi har vissa som har gjort. Vi har en tant nu som har varit liggande i snart 3veckor. Varför kan jag inte förstå. Hon är visserligen lugn och harmonisk och behöver ingen morfin eller annat. Men att dom ska ligga och tyna bort på detta sättet och bara bli skin och ben, det är hämskt att se.

Nej... nu ska jag gå ut med hundarna och sedan ska jag sortera tvätt, så att allt är klappat och klart till det att jag ska tvätta i kväll kl 17.00

Ha det gott tills nästan gång.

Kramiz