Saknar honom så fruktansvärt mycket... Vissa dagar mer än andra och just nu är det väl en period som är svår. Mycket av det är nog att allt kommer tillbaka då det inte är så länge sedan vår vänn lämnade oss:(...

Det är är så mycket som jag skulle vilja ha sagt till dom båda och nu får jag inte chansen till det. Mina tankar bara snurrar runt och jag kan inte få grepp om min sorg, allt känns som en enda röra??  Vet inte vilken ände jag ska börja nysta upp garnnystanet... det känns som om allt bara är en enda stor knut som inte går att nysta upp. Det känns som om jag bara vill skrika ut min saknad och min smärta som jag bär i själen...

Det finns dom som tror att jag bara har gått vidare och att allt är som vanligt för mig, men ni skulle bara veta, alla tårar som kommer i min ensamhet och hur ont allt gör... Hade jag inte haft mina nära och kära vänner så vet jag inte vad jag skulle ha gjort eller tagit vägen... För även om jag, som många andra, ut åt sett vill vara stark och klara det mesta, så har även jag mina grenser när det gäller att må dåligt och känna smärta.

Jag har under årens lopp fått lära mig den hårda vägen, att bära på skiten inombords, bara fördärvar en... man blir uppäten innifrån, man blir tärd i flera tusen bitar... Men det sägs att man genom alla motgångar blir starkare, men man orkar inte med hur mycket som helst... När man väl är på väg att resa sig, så nog fan ska något hända som gör att allt rasar... det känns som om man emellanåt är dömd till att alltid bära på sorg i sitt hjärta??!! Allt känns så fruktansvärt orättvist!!!

Jag vill, om det så bara vore för en liten stund, vara utan smärta i mitt hjärt och min själ... Det sägs att tiden läker alla sår, i helvete heller... Om det nu skulle stämma, hur lång är den tiden?? Det jag kanske kan hålla med om är att man förr eller senare lär sig att leva med sorgen och smärtan... Kanske är det upp till var och en hur man hanterar och låter sig själv acceptera att saker och ting är som dom är.

Men tänk om man låter sig acceptera situationerna... och man då är rädd för att glömma, glömma alla fina minnen som man bär intill hjärtat, glömmer bort dom fina bilder som man har med sig... Jag vill inte förlora det som jag har med mig... Jag är nog inte beredd på att släppa greppet om allt än... Fan vad jag hatar allt detta, vill inte gå i denna ovissheten längre... Kanske dags att gräva i gropen lite och låta varje steg ha sin tid och vandring??!!

Till mina nära och kära... TACK FÖR ATT NI FINNS OCH HAR STÖTTAT MIG GENOM ALLA UPP OCH NER GÅNGAR!!! ÄLSKAR ER!!!

Jag saknar er så... Min älskade far och min älskade vänn Miche!!! Ni kommer alltid att finnas med mig.

Kramiz till er alla...

Jag måste ju bara få visa upp mina andra blommor, dom som jag har i köket:)... Dom är ju bara sååå fina och dom håller ju på att slå ut i blom nu, skratt.

Så det ser ut som om jag ska få vackra blommor i mitt köksfönster, skratt. Jag ska nog slå en och en annan på fingrarna och visa att jag kan, asg...

Ha det gott tills nästa gång.

Bamsekramar till er alla