Har nu tänkt att jag skulle fortsätta att skriva när det gäller min far...

Min far lämnade oss den 8/11-2002... Han fick nästan exakt 1år från det att han fick diagnosen cancer. Diagnosen fick han den 15/11-2001, så det var bara några dagar till hans årsdag...

Något som jag har funderat över ganska mycket är den morgonen han gick bort. Jag och mamma hade varit uppe hos honom på kvällen och han var då någorlunda pigg... Visst det syntes på honom att han inte hade jätte långt kvar men jag trodde att jag skulle få lite mer tid med honom. Det hade blivit bestämt att han skulle bli förflyttad till Hospis på måndagen, då han hade ganska stor döds ångest, fast han inte ville visa det. Men tyvärr så har man jobbat inom äldrevården aldelles för länge för att han skulle kunna dölja det för oss...

Jag och mamma bestämde med pappa att vi skulle komma upp dagen efter, då det var farsdag, så jag lovade att jag skulle göra kalkon, potatis och gräddsås och komma upp med, han var trött på sjukhus maten, vilket jag kan förstå...

Klockan 04.30 den 8/11-02 ringer vår telefon här hemma... Jag visste direkt vad det var... Jag svarade och mamma var i andra änden, den rädslan och paniken jag kände, glömmer jag aldrig... Mamma sa att dom hade ringt från UMAS och pappa hade helt plötsligt blivit medvetslös, han var inte kontakt bar längre. Detta hade hänt bara på en timme sa dom... jag har nog aldrig kommit så snabbt upp ur min säng och ner i bilen, det tog mig 6minuter att köra till mamma och hela vägen kände jag paniken. Jag vet idag att jag egentligen inte skulle ha kört bil vid det tillfället men just då tänkte man inte riktigt som man skulle...

Vi var på sjukhuste vi ca 05.00 mamma gick upp och av någon anledning så sa jag till mamma att jag skulle komma lite senare, jag var tvungen att lämna barnen på dagis!!! Jag förstår än idag inte varför jag tänkte på det sättet och kommer nog aldrig att förstå det och kommer aldrig att få svar på det.

Men jag körde hem och gjorde ordning barnen, det kändes som om jag gick i någon slags dvala eller något... Klockan den gick och kl 07.50 var stod jag utanför och pratade med min då, helt underbara granne Solan, som vi kallade henne... Jag väntade på att min lillebror som hade kommit ner, skulle bli färdig så att vi kunde komma iväg. När klockan är 08.08 ringer min hemtelefon igen... då visste jag direkt vem det var och vad det gällde.

Mamma satt i andra änden av telefonen... Jag visste vid det ögonblicket att jag inte skulle hinna till min älskade far och han valde att lämna oss innan vi hann dig... Mamma sa till mig, han tar sista andetaget nu, det är slut!!! Jag minns det som om det vore idag, hur paniken brände igenom hela kroppen. Solan stod där ute med mig när jag fick beskedet... Hon fångade mig i sin varma famn och kramade mig hårt, just i det ögonblicket kändes allt som om det var en enda stor mardrömm, som om hela marken under fötterna bara försvann... Min älskade far hade lämnat mig utan att jag fick säga farväl. Länge länge kände jag en enorm besvikelse mot min far... Jag tyckte att han svek mig. Fast det var många som sa till mig att han kände tryggheten och att han hade fått säga det han ville till mig, så han tyckte det var dags för honom att få gå över regnbågsbron... Men så kände inte jag det... alla tyckte jag var jätte konstig som kunde tänka på det sättet... men det tyckte inte jag just då. Min far bara lämnade mig i sticket och utan att säga farväl till mig, den besvikelsen och ilskan tog ganska lång tid innan jag kunde komma över. 

Idag vet jag att min far hade väntat på mig om han hade känt att det behovet fanns... Men han hade haft så mycket tid med mig under sitt sista år och jag hade ställt upp för honom alltid, dygnet runt. Jag såg till att han kom till sjukhuste när han hade tider där, jag körde honom i stort sett över allt. Han ringde många kvällar/nätter när mamma jobbade och frågade om jag inte kunde komma och ta en kopp kaffe med honom och bara snacka lite. Och visst gjorde jag det, spelade ingen roll vad klockan var, jag körde dit en sväng... Jag gjorde allt för honom.

Medan min stora syster som bode 2minuters bilväg från dom, aldrig kunde ställa upp, hon var alltid upptagen med något annat, antingen skulle hon jobba eller så var det något annat hon var bokad med... Det var många gånger som pappa pratade om hur besviken han var på henne.

Pappa fick fira sin 59-årsdag den 29/10-02 på sjukhuset... Vi var där alla, alla utom Catrin, min storasyster... Pappa han frågade flera gånger var hon var... Ingen av oss visste vad vi skulle svara. Han satt där och åt tårta, kakor och drack kaffe och man såg på honom hur han tittade om Catrin skulle komma... Men hon dök inte upp. Han var såååå besviken på henne.

Det var inte ofta som hon var uppe och hälsade på honom på sjukhuset alls... Många gånger när man kom dit så sa han, jag trodde Catrin skulle komma, det ända jag kunde säga var, hon kommer säkert sedan, när hon har slutat jobbet, men det gjorde hon inte.

Pappa begravdes och vi hade en jobbig sorgeperiod framför oss, samtidigt som man hade julen som närmade sig... Första julen utan pappa, det var jätte jobbigt. Då pappa alltid gjort julskinkan, den inlagda löksillen osv... Nu skulle man fixa allt själv, det är inte detsamma och doften blir inte det samma. Det var många irritationer den julen, alla fösökte så gott man kunde för att hålla stämningen uppe, för barnens skull. Det var nog den enda och sista julen som vi alla firade här hemma...

Detta får räcka för denna gången... det får ta den tid det tar att skriva om min pappa, det är smärtsamt än idag... men det är en jätte bra terapi och det gör att jag får tillbaka allt mina goa minnen efter min älskade far...

Ha det gott tills nästa gång

Kramar från lilla mig  

Gråt ej vid min grav, jag finns ej därJag finns i solens spegelglans över havet
Jag finns i vindens lek över sädesfälten
Jag finns i höstens stilla regn
Jag finns i vintergatans stjärnehärOch när du i tidig morgon väcks av fågelkvitter
så är det min röst du hörSå gråt ej vid min grav,
vi ska ses igen

Gråt inte för att jag är död,
jag finns inom dig för alltidDu har min röst, den finns i dej
den kan du höra när du villDu har mitt ansikte och min kropp, jag finns i dej
Du kan ta fram mej när du villAllt som finns kvar av mej är inom dej
så vi är jämt tillsammans