Jag har sedan många år jobbat inom äldre omsogren... Många har sagt till mig att då är ju döden ingen främling för dig, blir lika arg varje gång som jag får en sådan komentar. För det är inte samma sak när en gammal människa på 85år eller 95år lämnar denna jord... Då är det för mig en frihet, när man ser hur glöden i deras ögon slocknar mer och mer för varje dag som går och dom säger att dom vill inte mer...

Det går inte att jämföra med att man förlorar en anhörig, framför allt inte sina föräldrar... Det blir ett stort tomrum i själen, det finns inget som kan laga det tom hålet... Min far lämnade oss som 59år för mig så skulle han ha levt många år till och åldrats ihop med min mor. Men det var någon som tyckte att han hade gjort sitt här... Det känns så orättvist...

Efter att min far hade lämnat oss och begravningen var över... så gjorde jag inget annat än att jobba. Man kan nog säga att det blev min flykt från verkligheten... Jag jobbade dygnet runt, då hann man inte känna smärtan.

Jag tyckte att jag var stark och att jag var tvungen att vara stark för mammas skull, hon hade ju bara mig av tre barn som ställde upp för henne... Jag fanns här dygnet runt.

Tiden den tickade iväg och jag tyckte att jag klarade av pappas bortgång bra... Vad visste jag??? Jag hade ju aldrig gått igenom detta förr. Folk sa till mig att det var dags att stanna upp och känna efter lite... Jag svarade bara att jag mår bra... Det är viktigare att mamma får hjälp och stöd.

Augusti 2004 började jag skolan, läste till undersköterska/mentalskötare, jätte roligt tyckte jag, det skulle bli spännande, träffa lite nytt folk och komma vidare med livet... jag kände snabbt att jag inte hade börjat mitt sorge arbete när det gällde pappa... Det hann snabbt i kappa mig.

Jag tackar gud att jag hade så underbara klass kamrater som jag hade... Hade det inte varit för Ann-Sofi så hade jag aldrig pallat denna tiden... Jag drog mig igenom och klarade min utbildning:)... Skolavslutningen kom och den smärtan jag kände... Hade glömt hur ont det gjorde, någon vände ut och in på min själ och mitt hjärta...

Tårarna forsade... Jag ringde till mamma och hon menade på att hon var stollt över mig, men det var ju inte det jag ville höra. Jag saknade pappas bekräftellse på att jag varit duktig och han var stollt över mig!!! Jag kunde inte visa MIN PAPPA mitt betyg... att jag för en gång skull hade gjort något vettigt med mitt liv...

AJAJAJ vad det gjorde ont... Jag var sååå ledsen över detta, gud vad jag saknade min pappa:(... Jag drog mig egenom denna period också, då jag kom tillbaka till jobbet... Det var dags att börja jobba, vilket jag gjorde och jag jobbade åter dygnet runt... Åter igen tyckte jag att det var den lättaste flykten som gjorde minst ont...

Men september 2006 fick jag stå mitt kasst... Då kom väggen som alla pratade om. Jag gick rakt in i väggen och den var attans så hård...

Det får räcka för idag... det känns jobbigt och gör ont men forstättningen kommer i dagarna...

Här kommer en annan låt som min far tyckte mycket om

Älskar dig pappa

Kramar till er alla