Den som säger att musik inte går ända in i själen vet inte hur man njuter av musik... Musik är det som kan få en att känna, tänka, få en att känna smärta, sorg och glädje...

För mig är musik på något sett helande... jag har många av mina minnen genom musik men det ger mig också frid till att sätta mig ner i lugn och ro och sortera min tanka och känslor. Det finns inte mycket som kan ersätta makten som musik har, inte för mig i alla fall...

Här är en låt med snygge Nick Lachey, han har en sådan härlig röst och hans låtar kan man lyssna på om och om igen:)

Nej, nu är det dags för sängen... En lång dag framför oss i morgon:)

Natti natti 

Det blev en härlig liten promenad med hundarna idag, man får ju passa på när det är sååå härligt väder som det var idag... Visst det var snö men solen sken sååå härligt ute...

Ha det gott tills nästa gång

Kramizar

Idag var mamma inne och tog bort gipset på sin brutna handled:) Hon är fortfarande lite svullen och har ont men som jag sa till henne, det är precis som det ska*L*. Nu ska hon gå och ha sjukgymnastik och har även fått rörelser som hon ska göra hemma... Hon är sjukskriven till den 26/2 sedan får vi se om det blir längre. Men känner jag min mamma rätt, så är hon tillbaka på jobbet sedan, skratt.

Hon är envis som en liten åsna... inte konstigt att jag och mina barn är som vi är, skratt. Äpplet faller inte långt från trädet, hm.

Det känns i alla fall skönt att det går på rätt håll för henne, hon är inte den som älskar att gå hemma. Under alla år som hon har jobbat så har hon varit sjukskriven 1gång och det var i början av 80-talet, skratt. Det ska mycket till innan hon stannar hemma, ibland tycker jag att hon är för envis, för det är ingen som tackar henne för att hon går till jobbet och är förkyld eller annat... hm.

Nej, det får vara allt för idag... nu ska en annan  sätta igång och jobba, suck. Är trött idag men det man får dra sig genom denna natten också, längtar till att det snart är semester... jiiippiiii. Nej, nu larmar dom gamla så jag måste springa...

Ha det gott tills nästa gång.

Bamsekramar

Jag har sedan många år jobbat inom äldre omsogren... Många har sagt till mig att då är ju döden ingen främling för dig, blir lika arg varje gång som jag får en sådan komentar. För det är inte samma sak när en gammal människa på 85år eller 95år lämnar denna jord... Då är det för mig en frihet, när man ser hur glöden i deras ögon slocknar mer och mer för varje dag som går och dom säger att dom vill inte mer...

Det går inte att jämföra med att man förlorar en anhörig, framför allt inte sina föräldrar... Det blir ett stort tomrum i själen, det finns inget som kan laga det tom hålet... Min far lämnade oss som 59år för mig så skulle han ha levt många år till och åldrats ihop med min mor. Men det var någon som tyckte att han hade gjort sitt här... Det känns så orättvist...

Efter att min far hade lämnat oss och begravningen var över... så gjorde jag inget annat än att jobba. Man kan nog säga att det blev min flykt från verkligheten... Jag jobbade dygnet runt, då hann man inte känna smärtan.

Jag tyckte att jag var stark och att jag var tvungen att vara stark för mammas skull, hon hade ju bara mig av tre barn som ställde upp för henne... Jag fanns här dygnet runt.

Tiden den tickade iväg och jag tyckte att jag klarade av pappas bortgång bra... Vad visste jag??? Jag hade ju aldrig gått igenom detta förr. Folk sa till mig att det var dags att stanna upp och känna efter lite... Jag svarade bara att jag mår bra... Det är viktigare att mamma får hjälp och stöd.

Augusti 2004 började jag skolan, läste till undersköterska/mentalskötare, jätte roligt tyckte jag, det skulle bli spännande, träffa lite nytt folk och komma vidare med livet... jag kände snabbt att jag inte hade börjat mitt sorge arbete när det gällde pappa... Det hann snabbt i kappa mig.

Jag tackar gud att jag hade så underbara klass kamrater som jag hade... Hade det inte varit för Ann-Sofi så hade jag aldrig pallat denna tiden... Jag drog mig igenom och klarade min utbildning:)... Skolavslutningen kom och den smärtan jag kände... Hade glömt hur ont det gjorde, någon vände ut och in på min själ och mitt hjärta...

Tårarna forsade... Jag ringde till mamma och hon menade på att hon var stollt över mig, men det var ju inte det jag ville höra. Jag saknade pappas bekräftellse på att jag varit duktig och han var stollt över mig!!! Jag kunde inte visa MIN PAPPA mitt betyg... att jag för en gång skull hade gjort något vettigt med mitt liv...

AJAJAJ vad det gjorde ont... Jag var sååå ledsen över detta, gud vad jag saknade min pappa:(... Jag drog mig egenom denna period också, då jag kom tillbaka till jobbet... Det var dags att börja jobba, vilket jag gjorde och jag jobbade åter dygnet runt... Åter igen tyckte jag att det var den lättaste flykten som gjorde minst ont...

Men september 2006 fick jag stå mitt kasst... Då kom väggen som alla pratade om. Jag gick rakt in i väggen och den var attans så hård...

Det får räcka för idag... det känns jobbigt och gör ont men forstättningen kommer i dagarna...

Här kommer en annan låt som min far tyckte mycket om

Älskar dig pappa

Kramar till er alla

Har nu tänkt att jag skulle fortsätta att skriva när det gäller min far...

Min far lämnade oss den 8/11-2002... Han fick nästan exakt 1år från det att han fick diagnosen cancer. Diagnosen fick han den 15/11-2001, så det var bara några dagar till hans årsdag...

Något som jag har funderat över ganska mycket är den morgonen han gick bort. Jag och mamma hade varit uppe hos honom på kvällen och han var då någorlunda pigg... Visst det syntes på honom att han inte hade jätte långt kvar men jag trodde att jag skulle få lite mer tid med honom. Det hade blivit bestämt att han skulle bli förflyttad till Hospis på måndagen, då han hade ganska stor döds ångest, fast han inte ville visa det. Men tyvärr så har man jobbat inom äldrevården aldelles för länge för att han skulle kunna dölja det för oss...

Jag och mamma bestämde med pappa att vi skulle komma upp dagen efter, då det var farsdag, så jag lovade att jag skulle göra kalkon, potatis och gräddsås och komma upp med, han var trött på sjukhus maten, vilket jag kan förstå...

Klockan 04.30 den 8/11-02 ringer vår telefon här hemma... Jag visste direkt vad det var... Jag svarade och mamma var i andra änden, den rädslan och paniken jag kände, glömmer jag aldrig... Mamma sa att dom hade ringt från UMAS och pappa hade helt plötsligt blivit medvetslös, han var inte kontakt bar längre. Detta hade hänt bara på en timme sa dom... jag har nog aldrig kommit så snabbt upp ur min säng och ner i bilen, det tog mig 6minuter att köra till mamma och hela vägen kände jag paniken. Jag vet idag att jag egentligen inte skulle ha kört bil vid det tillfället men just då tänkte man inte riktigt som man skulle...

Vi var på sjukhuste vi ca 05.00 mamma gick upp och av någon anledning så sa jag till mamma att jag skulle komma lite senare, jag var tvungen att lämna barnen på dagis!!! Jag förstår än idag inte varför jag tänkte på det sättet och kommer nog aldrig att förstå det och kommer aldrig att få svar på det.

Men jag körde hem och gjorde ordning barnen, det kändes som om jag gick i någon slags dvala eller något... Klockan den gick och kl 07.50 var stod jag utanför och pratade med min då, helt underbara granne Solan, som vi kallade henne... Jag väntade på att min lillebror som hade kommit ner, skulle bli färdig så att vi kunde komma iväg. När klockan är 08.08 ringer min hemtelefon igen... då visste jag direkt vem det var och vad det gällde.

Mamma satt i andra änden av telefonen... Jag visste vid det ögonblicket att jag inte skulle hinna till min älskade far och han valde att lämna oss innan vi hann dig... Mamma sa till mig, han tar sista andetaget nu, det är slut!!! Jag minns det som om det vore idag, hur paniken brände igenom hela kroppen. Solan stod där ute med mig när jag fick beskedet... Hon fångade mig i sin varma famn och kramade mig hårt, just i det ögonblicket kändes allt som om det var en enda stor mardrömm, som om hela marken under fötterna bara försvann... Min älskade far hade lämnat mig utan att jag fick säga farväl. Länge länge kände jag en enorm besvikelse mot min far... Jag tyckte att han svek mig. Fast det var många som sa till mig att han kände tryggheten och att han hade fått säga det han ville till mig, så han tyckte det var dags för honom att få gå över regnbågsbron... Men så kände inte jag det... alla tyckte jag var jätte konstig som kunde tänka på det sättet... men det tyckte inte jag just då. Min far bara lämnade mig i sticket och utan att säga farväl till mig, den besvikelsen och ilskan tog ganska lång tid innan jag kunde komma över. 

Idag vet jag att min far hade väntat på mig om han hade känt att det behovet fanns... Men han hade haft så mycket tid med mig under sitt sista år och jag hade ställt upp för honom alltid, dygnet runt. Jag såg till att han kom till sjukhuste när han hade tider där, jag körde honom i stort sett över allt. Han ringde många kvällar/nätter när mamma jobbade och frågade om jag inte kunde komma och ta en kopp kaffe med honom och bara snacka lite. Och visst gjorde jag det, spelade ingen roll vad klockan var, jag körde dit en sväng... Jag gjorde allt för honom.

Medan min stora syster som bode 2minuters bilväg från dom, aldrig kunde ställa upp, hon var alltid upptagen med något annat, antingen skulle hon jobba eller så var det något annat hon var bokad med... Det var många gånger som pappa pratade om hur besviken han var på henne.

Pappa fick fira sin 59-årsdag den 29/10-02 på sjukhuset... Vi var där alla, alla utom Catrin, min storasyster... Pappa han frågade flera gånger var hon var... Ingen av oss visste vad vi skulle svara. Han satt där och åt tårta, kakor och drack kaffe och man såg på honom hur han tittade om Catrin skulle komma... Men hon dök inte upp. Han var såååå besviken på henne.

Det var inte ofta som hon var uppe och hälsade på honom på sjukhuset alls... Många gånger när man kom dit så sa han, jag trodde Catrin skulle komma, det ända jag kunde säga var, hon kommer säkert sedan, när hon har slutat jobbet, men det gjorde hon inte.

Pappa begravdes och vi hade en jobbig sorgeperiod framför oss, samtidigt som man hade julen som närmade sig... Första julen utan pappa, det var jätte jobbigt. Då pappa alltid gjort julskinkan, den inlagda löksillen osv... Nu skulle man fixa allt själv, det är inte detsamma och doften blir inte det samma. Det var många irritationer den julen, alla fösökte så gott man kunde för att hålla stämningen uppe, för barnens skull. Det var nog den enda och sista julen som vi alla firade här hemma...

Detta får räcka för denna gången... det får ta den tid det tar att skriva om min pappa, det är smärtsamt än idag... men det är en jätte bra terapi och det gör att jag får tillbaka allt mina goa minnen efter min älskade far...

Ha det gott tills nästa gång

Kramar från lilla mig  

Gråt ej vid min grav, jag finns ej därJag finns i solens spegelglans över havet
Jag finns i vindens lek över sädesfälten
Jag finns i höstens stilla regn
Jag finns i vintergatans stjärnehärOch när du i tidig morgon väcks av fågelkvitter
så är det min röst du hörSå gråt ej vid min grav,
vi ska ses igen

Gråt inte för att jag är död,
jag finns inom dig för alltidDu har min röst, den finns i dej
den kan du höra när du villDu har mitt ansikte och min kropp, jag finns i dej
Du kan ta fram mej när du villAllt som finns kvar av mej är inom dej
så vi är jämt tillsammans

Hejsan

Då har vi varit i Göteborg med vår lilla tjej, Joy...  Resan dit och hem gick jätte bra. Hade bägge tjejerna med mig och dom var jätte duktiga*L* 

När vi kom in till veterinären och hade pratat en stund med henne och berättat när och hur det började så var det dags för veterinären att titta på Joy!!! suck. Och Joy är ju inte den som älskar veterinärer precis, hm. Och jag kan med handen på hjärtat säga att på det sättet som hon gick fram på gjorde ont i hela mitt hjärta...

Jag fick inte ens chansen till att försöka lugna ner min hund utan det tog 2sekunder så tog dom fram snöre som dom band över nosen, som en munkorg... Veterinären försökte inte ens att prata med Joy för att lugna ner henne, utan det var bara pang på rödbetan och så inget snack om saken... Det var så att det skar ända in i benmärgen på mig!!! Jag tyckte hon var ganska hård i hur hon bemötte hunden och hanterade henne:(

Hoppas att jag inte behöver utsätta henne för detta bemötandet fler gånger...

Man testar Demodex på hundar genom att göra hudskrap på minst 5 olika ställen och det i sig själv är ett jätte stressigt moment för djur. Får man sedan bekräftat att hunden har Demodex så är behandlingen antingen Advocate, en liten pimpet som man sätter i nacken på hunden, hur ofta man ger pimpetten är lite olika från veterinär till veterinär eller så är det tabletter som heter Interceptor. Sedan ska man gå till veterinären 1gång i månaden tills det att man får 2 fria skrap vid 2 tillfällen... Och då skrapar man på dom ställen där man upptäckt mest demodex vid första tillfället... Det är en prosses som kan ta flera månader innan hunden är återställd. 

Men när det har läkt ut så kommer det inte tillbaka och det är inget som smittar... men det finns dom hundar som har fått och som fortfarande lider enorm av denna sjukdom... då dom inte blir behandlade. Och man kan se ett mönster av detta framför allt i utländer. Det är fruktansvärt att se dom bilder som man kan se när man söker på nätet!!!

Är man känslig ska man ta en riktig funderare på om man verkligen vill se vad denna sjukdom kan ge för utlopp på hundarna. Dom hundar som har det och som inte blir behandlade får man i slutänden avliva. Dom får FRUKTANSVÄRDA SÅR och tappar ALL sin päls.

Jag fattar inte hur man kan utsätta sin hund för detta... Och att inte behandla hunden när det finns "botmedel" för det och dom kan bli friska. Visst man får inte använda dom i avel och syskon och föräldrar ska man ta bort från avel... Men det finns uppfödare som använder hundar som haft Demodex. Dom tycker att det är ok eftersom dom är behandlade och "botade" men problemet är att det är en ärflig sjukdom... Ska man inte i sin uppfödning arbeta utifrån att få friska, sunda och rastypiska hundar??? Då använder man väl inte hundar som har sjukdomar som dom för vidare??? Har såååå svårt för att förstå deras tanke sätt... hm.
 

När det gäller resan till Göteborg känns lite som om det var lite onödig då min uppfödare faktiskt fick samma diagnos hos den veterinären som hon fick av min... Men samtidigt så har jag full förståelse för min uppfödare, att hon vill ha allt svart på vitt. Då hon har mycket som står på spel och många frågor runt detta... Det viktigaste för mig är att min lilla tjej kommer att bli frisk och få tillbaka sin päls, allså bli lika fin som hon var när hon kom till oss:) Och det gör mig sååå glad:):):)

Nu tror jag att jag fått med mig det jag ville för denna gången... Kommer jag på mer så får jag skriva det en annan dag*L* Ha det gått tills nästa gång.

Kramar till er alla

Jaha... då ska man fara iväg till Göteborg om 2 timmar. Det känns lite som om det är idag man ska få dommen. Men jag vet innerst inne att Demodex går att behandla och hon kommer att bli frisk, min lilla tjej... Tycker bara att det är sååå orättvist. Men så länge hon mår bra psykiskt och fysiskt ska man ju vara glad... Visst hon går inte till avel som uppfödaren hade hoppats, men som hon säger själv det viktigaste är att hon får ett bra liv och är lycklig.

Det som gör mig såååå attans förbannad är dom uppfödare som inte står för det dom gjort eller gör!!! Varför fortsätta avla på hundar som har sjudomar som dom för vidare, när det är avels förrbud på dom... Jag vet att det är många som tycker att hundarna inte har demodex när dom har blivit behandlade och friska från det. Men fakta är att dom för ju det vidare och det gör att man aldrig kan få bukt med dom sjukdomar som finns... Varför kan man bara inte erkänna att det som har hänt har hänt.

Allt kan inte handla om pengar... Det är ju levande varelser vi har att göra med, familjemedlemar som ligger oss varmt om hjärtat, en vänn för livet... Det är ju dom uppfödare som verkligen är seriösa som blir drabbade, ingen som litar eller tror på dom, ska det verkligen vara på det sättet... Jag blir såååå pisse förbannad på sånt...
Nej, nu ska jag ge mina fyrbenta vänner lite mat sedan ska vi gå en liten runda innan vi ska fara till Göteborg.

Återkommer i morgon och berättar hur hela resan slutade... Ha det gott så länge.

Kramar